En reflektion om symboliken
i den muslimska tvagningen

Hamid Valsan

Utgångspunkten för min korta reflektion om den muslimska tvagningens symbolik är en tradition (hadith) från profeten Mohammed - Nåd och Frid vare med honom - som hadith-samlaren Muslim ibn Hajjaj (d. 875) har återberättat från Abu Hurairah:

”När den muslimske, eller troende, tjänaren utför den rituella tvagningen (wudu') och tvättar ansiktet, kommer alla synder som begåtts av ögonen att rinna av från honom med vattnet eller med den sista vattendroppen.

”När han tvättar händerna, kommer alla synder som begåtts med dem att rinna av från honom med vattnet eller med den sista vattendroppenn.

”När han tvättar fötterna, kommer alla synder som begåtts med dem att rinna av från honom med vattnet eller med den sista vattendroppen. Tills han blir av med sina synder och ren på nytt.”


Låt oss ytterligare fördjupa symboliken med kroppens alla lemmar innan den renas och den nya innebörd dessa får efter man har utfört tvagningsritualen.

Händerna före dess renande syftar på de profana handlingarna.

Munnen, innan man sköljer den, symboliserar den orenhet som avsiktligt åsamkats.

Näsan, före rening, är sinnebild för den orenhet som man har åsamkat sig utan avsikt.

Ansiktet, före tvagning, symboliserar syndens skam.

Underarmarna, före dess renande, föreställer de orena avsikterna.

Huvudet och håret, före tvagning, symboliserar högmodet.

Öronen, innan man renar dem, symboliserar dövheten gentemot den gudomliga Principen.

Fötterna, innan de tvättas, betecknar slutligen villfarelsen.


Nu kan vi betrakta innebörden av de renade lemmarna genom den rituella tvagningen.

Händerna i sin rena form föreställer de andliga handlingarna.

Munnen symboliserar den aktiva renheten.

Näsan utgör sinnebild för den passiva och omedvetna renheten.

Det renade ansiktet symboliserar nådetillståndet.

Underarmarna föreställer de rena avsikterna.

Huvudet eller håret föreställer ödmjukheten inför Gud, och därmed medvetandet om vår intighet.

Öronen symboliserar mottagligheten för det gudomliga ordet eller för de andliga ingivelserna.

Fötterna betecknar kapaciteten att följa den väg som leder till kontemplation.


Mot bakgrund av det som sagts ovan är det lätt att dra följande slutsats. En troende som har som andlig vana att utföra sin tvagning i syfte att alltid vara i ett rent tillstånd tilldelas sju välsignelser, som betecknar en gnostiker:

1 - Änglarna vill gärna vara i sällskap av en sådan troende.

2 - Pennan upphör aldrig att inpränta en bestående belöning åt en sådan troende.

3 - En sådan troendes lemmar upphör aldrig att lovprisa Gud.

4 - En sådan troende skulle aldrig missa den första takbirah (d v s att uttala Allahu akbar), vilket inleder den rituella tidbönen förrättad i moskén.

5 - Vid sömnen befaller Gud änglarna att skydda denna troende mot det onda som kommer från djinner och människor.

6 - Vid dödsstunden kommer Gud att lindra denna troendes dödskval.

7 - En sådan troende kommer att uppleva att han eller hon står under Guds beskydd (mot olyckor eller faror) så länge han eller hon befinner sig i ett rent tillstånd.


Sådana är de andliga välsignelser som utmärker den muslimska tvagningsritualen. För att inte nämna inverkan från renade de yttre kroppsdelarna på de invärtes organen. Denna överensstämmelse mellan de yttre kroppsdelarna och de invärtes organen är välbekant inom kinesisk medicin. Den islamiska tvagningsriten renar så att säga människan i sin helhet, både kroppsligt och andligt.