Om svaga hadither är giltiga
av GF Haddad och Muhammad Sarkisian ©

kapitel:
[I a] al-Sakhawi, al-Nawawi
.... tre villkor för svaga hadither
.... tre synsätt btr. svaga hadither
[I b] M. Zaki Ibrahim
[II] Ibn Taymiyya
[III] svaga (h) för goda gärningar
.... hadithlärda som accepterade svaga (h)
.... fotnoter

I. a)
Från Hafiz al-Sakhawis epilog "al-Qawl al-badi` fi al-salat `ala al-habib al-shafi`"
[Den beundransvärda läran beträffande förbönen för den älskade Medlaren]

Shaykh al-Islam Abu Zakariyya al-Nawawi sa i hans 'Adhkar':

"Den lärda (ulama) bland hadith-experterna och specialisterna i rättsvetenskaperna och andra har sagt (följande): Der är tillåtet och (även) rekommenderat att för religiös praxis (al-`amal) beträffande goda handlingar och goda karaktärsegenskaper (al-fadâ'il), och att man uppmanar till det goda och avskräcker från det onda (al-targhib wa al-tarhib) [att allt detta] får vara grundat på svaga hadither (bi al-hadith al- da`f) så länge dem inte är förfalskade (mawdu`).

Det som angår rättsavgöranden (ahkâm) i det som är tillåtet och det som är förbjuden, eller hur man går tillväga i handeln, äktenskapet, skilsmässa och annat: (här) får ens handlande inte vara grundat på något annat än sunda (sahih) eller goda (hasan) hadither, förutom när det gäller att man vill vidta försiktighetsåtgärder i en angelägenhet som hänger ihop med ovan nämnda, till exempel, om en svag hadith citerades om det som är förkastlig (karahat) i vissa handelstransaktioner eller i äktenskapet. I sådana fall är det rekommenderat (al-mustahabb) att undvika sådana handelstransaktioner eller äktenskap, men det är inte obligatorisk att göra det (la yajib)."

Med detta är Abu al-`Arabi al-Maliki inte överens:
"Absolut inget handlande bör vara grundat på svaga hadither." [På samma sätt var Ibn Taymiyya av uppfattningen att inget juridiskt avgörande av (arten) mustahabb (önskvärd) kan någonsin grunda sig på en svag hadith.]

Jag hörde min Shaykh (Ibn Hajar al-`Asqalani) säga,
när han insisterade på följande och han skrev ned det åt mig egenhändigt:

"Villkoren för att religiös praxis grundas på svaga hadither är tre:
Och om detta är man överens om (muttafaqun `alayh):

1-Att svagheten får inte vara för bestämd (ghayr shadid). Detta utesluter sådana hadither som berättas via en länk som innehåller en lögnare eller som anklagas som lögnare, och sådana som gör grova fel.
2-Att det finns en rättslig grund för de. Detta utesluter det som är påhittat och inte har någon rättslig basis från början.
3- Att man inte tror, när man handlar på grund av den (svaga hadithen) att den har blivit fastställd som sann (an la ya`taqida thubutahu). Detta så att inga utsagor ska tillskrivas Profeten MHMD som han inte (bevisligen) yttrade."

Han fortsatte:
"De sista två villkor kommer från Ibn `Abd al- Salam och hans vän Ibn Daqiq al-`Id; Abu Sa`eed al-`Ala'i; (specialist i förfalskade hadither) rapporterar enhällighet beträffande det första villkoret."

Jag säger: Det har rapporterats från Imam Ahmad att man får agera med stöd av en svag hadith om det inte finns någon annan hadith med den innebörden och också om det inte finns någon annan hadith som motsäger den. I en rapport berättas det att han sade:
"Jag föredrar svaga hadither framför människornas (egna) omdömen."
Ibn Hazm nämnde likadant att alla lärda inom Hanfi rättskolan är helt enhälliga i uppfattningen att Abu Hanifas rättskola tycker att en svag hadith är att föredra framför en klog åsikt (ra'y) eller analogislut (qiyâs). Ahmad frågades beträffande någon som befinner sig i ett land med - på ena sidan en som behärskar hadith (sâhib hadîth) och som inte kan skilja mellan de sunda från de osunda, och - på andra sidan en auktoritet i sund förnuft (sâhib ra'y), vem han skulle (i så fall) rådfråga. Han svarade: Låt honom fråga den som behärrskar hadith (sâhib hadîth) och inte den som är auktoritet i sund förnuft (sâhib ra'y).

[OBS: Det finns de som ifrågasätter autenticiteten av Imam Ahmads omdöme, mot bakgrund av Ibn Taymiyyas bedyrande:
Den som berättar från Ahmad att han brukade förlita sig [i shari`a] på den svaga hadithen, som inte är sahih eller hasan, har felat." Qa`ida jalila sida 82. Men detta motsäger inte Imam Ahmads utlåtande eller omdöme som Sakhawi citerar ovan. Ändå och även om de ovan citerade omdömen inte blev accepterade av Ibn Taymiyya som verkligen representativa för Imam Ahmads ställningstagande, är det klart att Sakhawi inte ifrågasatte deras auktoritet. Sanningen är att Ibn Taymiyya ger i "Qa`ida" två olika självmotsägande åsikter beträffande Imam Ahmads ställningstagande: se [2] ]

Abu `Abd Allah Ibn Mandah berättar från Abu Dawud, författare till 'Sunan' och Imam Ahmads student, att Abu Dawud brukade recitera överföringskedjan för en svag hadith om han hittade bara den till ett bestämt kapitel (bâb), och att han ansåg den som ett starkare bevis än författareiserad omdöme (ra'y al-rijâl).

Ur detta följer att det finns tre olika synsätt:

•  Ingen handling bör hur som helst (mutlaqan) grundas på svaga hadither :
•  Handlingarna grundas kategorisk (mutlaqan) på de (svaga hadither) om man inte har andra belägg till samma kapitel (bâb);
•  Merparten av de lärda (al-jumhur) har uppfattningen att de (svaga hadither) kan användas som grund för goda handlingar och för att nå goda karaktärsegenskaper (yu`malu bihi fi al-fadâ'il) men inte för juridiska avgöranden (dûna al-ahkâm).

Och Allah är den som ger framgång.


b)
Översatt från Muhammad Zaki Ibrahim i "Usul al-wusul"
(Kairo: Azhar, 1984):

Om den svaga hadithen (hadith da`îf) inte är bevisligen förfalskad, i vilket fall det inte finns någon sanning i den överhuvudtaget, har den, fast sanningshaltens mått inte är fullständig, ändå behållit en del av sanningen.

Imam Nawawi sade:
"De lärda (ulama) bland de muhaddithûn..."
[som citerat av Sakhawi ovan ].

Jag säger: Detta är principen, som antogs av hadithmästaren (al-hafiz) Ibn al-Salah, och likadant av vad vi känner till om imamerna i bland den tidiga generationen (salaf) som Sufyan al-Thawri, Ahmad Ibn Hanbal, Ibn `Uyaynah, Ibn al-Mubarak, Ibn Mahdi, and Ibn Ma`în... Al-Khatib al-Baghdadi ägnade ett kapitel av hans 'Kifayah' i detta ämne.

Slut av de översatta utdrag.

OBS: Det finns även en detaljerad diskussion i ämnet i Nuh Keller's översättning av 'Reliance of the Traveller' sid. 954-957.

Jag kommer nu lista upp de hadithlärda som accepterade att man använder hadîth d.a`îf   åtminstone för religiös praxis beträffande moralreglerna (fada'il al-a`mal) och i visa fall även för juridiska avgöranden. (Ahmad, Abu Dawud och hela Hanafi skolan) enligt de ovan nämnda tre källor (Sakhawi, Ibrahim, Keller):

1- Nawawi
2- Ibn al-Salah
3- Sufyan al-Thawri
4- Ahmad Ibn Hanbal
5- Ibn `Uyaynah
6- Ibn al-Mubarak
7- Ibn Mahdi
8- Ibn Ma`een (specialist i förfalskningar)
9- al-Khatib al-Baghdadi in 'al-Kifayah', chapter entitled:
"strictness with regard to ahadith pertaining to rulings and leniency with regard to those pertaining to virtuous actions"
10- Bukhari as proven by his use of them in 'al-Adab al- mufrad'
11- Ali al-Qari (specialist i förfalskningar)
12- Ibn Hajar al-Asqalani.
13- Ibn Abd al-Barr in 'al-Isaba'.
14- Ibn al-Qayyim in 'I`lam al-muwaqqi`een'.
15- Sakhawi
16- Abu Sa`eed al-`Ala'i (specialist i förfalskningar).
17- Abu Dawud.
18- Hanafi skolan.

GF Haddad ©
[10 Apr 1996]


II.
Från Ibn Taymiyya
Beträffande användandet av hadith av mindre grad för att uppmana till goda dygder
av M. Sarkissian - med tillåtelse


Ibn Taymiyya skriver i sin bok "al-qaida al-jaleela fit- tawwasuli wal-waseela" med en kommentar av Dr. Rabi'a bin Hadi 'Umayr al-Mudkhali, professor på Islamic University of Madinah al-Munawwara, på sida 162, avsnitt 478:

"Men Ahmad ibn Hanbal och andra lärda tillät att berätta [hadither] beträffande goda dygder i det som inte är fastställt [som autentiskt] så länge det är känd att det rör sig om en lögn." (laakinna Ahmad ibn Hanbal wa ghayruh min al-'ulama jawwazu an yurwa fee fada'il al-'aamal maa lam yu'lam annahu thaabit idha lam yu'lam annahu kadhib.).

Och här börjar Ibn Taymiyya ett helt kapitel i en behandling i detta ämne, kapitel 8 av "al-qaida al-jaleela fit-tawwasuli wal-waseela", där han presenterar åsikten hos merparten av islams `ulama och hans egen uppfattning i ämnet. Detta ska vi nu undersöka i detajl.

Ibn Taymiyya skriver vidare i avsnitt 478:
"Och det är en handling som är känd att vara laglig med bevis ur shari`ah och det har berättats till dess fördel en hadith som inte är känd som lögn, (då) är det möjligt att dess lön blir sant, fast igen av imamerna har sagt att det vore tillåten att anse något som plikt (wâjib) eller rekommenderat (mustahabb) genom en svag hadith och den som påstår sådant skiljer sig från consensus (ijmâ').

Här förstår vi att Ibn Taymiyya förklarar att om det finns en hadith, även om den inte kan bedömas som autentisk och om den uppmanar till något som är känd att vara en god handling i den islamiska sharî`yan, som (till exempel) en dygd, en berömdansvärd handling, eller en idé, så är det helt acceptabelt att hänvisa till en sådan hadith för att uppmuntran till denna handling.

Och dessutom refererar Ibn Taymiyya till consensus (ijmâ'), det är en tydlig hänvisning till begreppet ijma` av de lärda i islam, som enhälligt vedertagen koncept av islam som *han* godkänner. Och detta är ett klart och tydligt bevis att Ibn Taymiyya, fast han ansåg sig själv som en mujtahid mutlaq, kapabel till oberoende tänkande , ändå var beroende av consensus (ijmâ') av de lärdas omdömen som han ansåg som gottagbara. Och detta är Ahl as-Sunnah wal-Jama'at position.

Sedan fortsätter Ibn Taymiyya i avsnitt 479:
"Och så som det inte är tillåten att förbjuda något utan bevis från sharî`yan (), men om något är känd som förbjuden och en hadith har rapporterats som varnar den som handlar därefter, och det är inte känd att det rör sig om en lögn, och det är tillåten att berätta den för att uppmana till det goda eller avskräcka från det onda (at-tarhîb wat-targhîb) i det som inte känd att det rör sig om en lögn, men i det som är känd att Allah har uppmanat eller avskräckt med andra bevis förutom denna [svaga] hadithen vars autenticitet är okänd (majhûl hâluh)."

I detta ser vi att Ibn Taymiyya brukar använda de svaga haditherna (ahadîth da'îf) för att avskräcka folk fån att göra en ond gärning, så länge det är känd att denna handling är förbjuden enligt sharî`yan. Om en handling är förbjuden i sharî`yan är det acceptabelt att använda en hadith vars auktoritet är okänd, så länge att det är känd att hadithen inte är en lögn. Denna princip är godtagbar i vad som helst som är känd som Allah har uttryckligen har förbjudit.

Ibn Taymiyya fortsätter att förklara denna föreställning i avsnitt 480:
"Detta är [en situation] som liknar Isra'iliyyât [Israeliternas historier]. De är tillåtet att berätta, så länge att vi vet att det inte är lögn för att uppmana till det goda eller avskräcka i det som vi vet att Allah har befallt (oss) i våg lagsystem (shar') eller förbjudit däri (shar').

Här ser vi att Ibn Taymiyya inte bara accepterar att svaga hadither är godtagbara när det rör sig om att uppmana till det goda och förbjuda det onda, men han visar även tydligt att han accepterade de Isra'iliyyât, historier från Israeliterna, som många 'Salafier' idag avfärdar som oacceptabla. Och att man kan godta dem bekräftas av hadithen från Profeten MHMD , "berätta från de hadith av Banu Isra`îl och det skadar inte att göra det."

Ibn Taymiyya fortsätter i avsnitt 481:
"Och beträffande det som har blivit autentiserade som (att vara) laglig för oss, beträffande Isra'iliyyât som inte kunnats bevisa och som ingen lärde tror på. Och Ahmad ibn Hanbal och andra imamer förlitar sig aldrig på sådana hadither i sharî`yan.

Avsnitt 482:
"Så den som rapporterar från Ahmad att han brukade svaga hadither för att stödja sina utlåtande, dvs. varken autentiska i grad eller goda hadither - gör ett fel rörande Ahmad." (wa man naqala 'an Ahmad annahu kâna yahtaju bil-hadith ad-da'eef alladhee laysa bi sahih wa lâ hasan faqad ghalata 'alayh).

Avsnitt 486:
"Och denna hadith och andra likadana kallar Ahmad som svaga, och han godtog dem för att stödja sin åsikt" (fa hadha al-hadith wa amthâlah yusammîhi Ahmad da'îfan wa YAHTAJU BIHI.)

Här kan vi nu konstatera att Ibn Taymiyya på ena sidan säger att Ahmad INTE använde sig av svaga hadither för att fastställa ett sharî`ya utslag OCH (sedan) att den som påstår detta har fel; medan fyra avsnitt senare ändrar han sig fullständigt och säger att Ahmad kallade en hadith SVAG *och* att han GODTOG DEN för att uppmana någon att handla efter det som är beordrad genom ett sharî`ya utslag. Detta är en förvirrande metod och som vi ser att Ibn Taymiyya brukar på åtskilliga andra ställen.
Vår fråga är nu: Var det avsiktligt eller var han bara förvirrad?

Här citeras från muhaqqiq av Ibn Taymiyyas bok,
Dr. Rabi'a bin Hadi 'Umayr al-Mudkhali i hans fotnot till avsnitt 423, där han säger:
"Jag kunde inte hitta denna hadith och jag fruktar att Shaykh ul-Islams tankar gick till den andre hadithen från Abu Hurayra (rad.ia-LLahu `anhu), som lyder: "Allah har änglar som vandrar på jorden, utöver det som finns bevarade av människornas handlingar; och när de hittar en grupp som gör dhikr (kommer ihåg Allah), ropar de efter varandra med orden 'kom till det som ni begär' och de kommer. Och de omsluter de ändå ned till den lägsta av himlarna. Allah säger då: 'Vad höll Mina tjänare på med när ni lämnade dem?' De säger: 'Vi lämnade dem medan de tackade Dig, prisade Dig och kom ihåg Dig.'... "

Imam Ahmad, 2/251, Tirmidhi 5/579, 130 avsnitt om vad har rapporterats beträffande Allahs vandrande änglar på jorden. Tirmidhi sade att denna hadith är hasan sahih, #3600, och Ad-Darimi 2/225, hadith #2777" ...
...

Muhammad Sarkisian


III. Bruket av svaga hadither för goda gärningar
av Gibril F Haddad

Ibn al-Mubârak sade: "Man får berätta av en [svag rapportör] till en viss grad eller sådana hadith om det beträffar gott uppförande (adab), förmaningar (maw`iz.a) och ett enkelt leverne (zuhd)." [1]

Detta villkor för att (kunna) berätta svaga hadither överensstämmer med den enhälliga åsikten av Salaf, som tillät dess användning i fad.â'il al-a`mâl i motsats till `aqîda eller de juridiska avgöranden beträffande h.alâl och h.arâm.

Detta fastställdes eller praktiserades av Sufyân al-Thawrî, Ibn `Uyayna, `Alî ibn al-Madînî, Yah.yâ ibn Ma`în, Ah.mad, `Abd al-Rah.mân ibn Mahdî, Ibn Abî H.âtim, al-Bukhârî i al-Adab al-Mufrad, al-Tirmidhî och andra. [2]

Denna regel nämns även av Ibn al-S.alâh. och andra i Ma`rifat `Ulûm al-H.adîth och dess kommentarer.[3] Detta er de lärdas enstämmiga uppfattning enligt al-Bayhaqî, Ibn `Abd al-Barr, al-Nawawî, Ibn Taymiyya, al-Qârî, and `Alawî ibn `Abbâs al-Mâlikî i hans handbok al-Manhal al-Lat.îf fî Ma`rifat al-H.adîth al-D.a`îf   förutsatt vissa villkor är uppfyllda.[4]

Ibn Daqîq al-`îd, al-`Irâqî, och Ibn H.ajar räknar upp tre villkor:

- att hadithen i fråga inte är mycket svag;[5]
- att den överensstämmer med en princip som är redan fastställd i religionen;
- att man inte påstår uttryckligen att Profeten MHMD har sagt det eller gjort det.[6]

De avvikande åsikter som rapporteras från Imam Muslim är inte korrekta. Imam Muslims korrekta positionen från inledningen till hans Sahih är den att han förbjöd att använda sig av förfalskare och andra avvisade rapportörer, inte av ärliga svaga sådana, i överensstämmelse med Ahmads position och resten av Salaf.[7]

Muslim säger också: "De sunda rapporterna från pålitliga (thiqât) rapportörer och från dem med övertygande pålitlighet är fler än att vi skulle vara tvungna att vidarebefordra rapporter från dem som inte är pålitliga."
Skillnaden är tydligt mellan att säga vi är inte tvungna att använda svaga hadither och att säga att man absolut inte kan berätta dem.

Ett bevis för detta är att han använder den svaga berättelsen från `Â'isha: "Behandla människorna enligt deras rang" och det faktum att hans noggrannhet beträffande rapportörerna sänks en grad eller två i haditherna beträffande raqâ'iq eller fad.â'il al-a`mâl in hans S.ah.îh., som det är fallet med Shaddâd ibn Sa`îd Abû T.alhâ al-Râsibî eller al-Walîd ibn Abî Walîd.[8]


Ibn al-`Arabîs rätta position är den som han förklarar själv beträffande en svag hadith:
"Dess kedja är okänd, men det är att föredra att handla därefter...."
[9]

Beträffande Ibn Hazms påstående att absolut inte använda svaga hadither: [10] ; på annan plats säger han att han föredrar svaga hadither framför juridisk skärpa (ra'î), likadan som Ibn al-`Arabî gör själv.[11]


fotnoter (på engelska)

[1] Narrated by Ibn Abî H.âtim in Muqaddimat al-Jarh. wal-Ta`dîl (2:30) and cited by Ibn Rajab in Sharh. `Ilal al-Tirmidhî (1:73).

[2] Cf. al-Khat.îb, al-Kifâya (p. 162-163=133-134), Ibn Abî H.âtim, Muqaddimat al-Jarh. wal-Ta`dîl (2:30-38), Ibn Rajab, Sharh. `Ilal al-Tirmidhî (1:73), Ibn H.ajar, end of al-Nukat `alâ Ibn al-S.alâh. (2:887-888), al-Suyût.î, Tadrîb al-Râwî, al-Lacknawî, al-Ajwiba al-Fâd.ila, etc.

[3] Ibn al-S.alâh., `Ulûm al-H.adîth (p. 93=1984 ed. p. 103).

[4] Al-Bayhaqî, Dalâ'il al-Nubuwwa (1:33-34); Ibn `Abd al-Barr, al-Tamhîd (1:127); al-Nawawî, al-Majmû` (5:63), Irshâd T.ullâb al-H.aqâ'iq (p. 107-108), Sharh. S.ah.îh. Muslim (introduction), and al-Adhkâr (introduction p. 5) cf. Ibn `Allân, al-Futûh.ât al-Rabbâniyya (1:84); Ibn Taymiyya, Sharh. al-`Umda (1:171), Majmû` al-Fatâwâ (18:26, 18:65-66), and Miswaddat âl Taymiyya (p. 233, 246, 461); al-Qârî, Sharh. al-Shifâ' (2:91) and Mirqât al-Mafâtîh. (2:381); `Itr, Manhaj al-Naqd (p. 291-296) and Us.ûl al-Jarh. wal-Ta`dîl (p. 140-143).

[5] Even so, al-Sakhâwî said in al-Qawl al-Badî` (p. 432) of a certain h.adîth: "In sum, it is a very weak h.adîth (d.a`îf jiddan) that is written in meritorious deeds (yuktabu fî fad.â'il al-a`mâl), but as for its being forged, no, it is not [forged] ."

[6] Cf. l-Sakhâwî, al-Qawl al-Badî` and al-Suyût.î, Tadrîb (p. 196).

[7] Cf. al-Nawawî, Sharh. S.ah.îh. Muslim (introduction), Ibn al-Qayyim, I`lâm al-Muwaqqi`în (1:31), al-Sakhâwî, al-Qawl al-Badî` (p. 474), and `Itr, notes on Ibn Rajab's Sharh. `Ilal al-Tirmidhî (1:75-76).

[8] The claim of a handful of authors such as al-Qâsimî in Qawâ`id al-Tah.dîth (p. 94) or `Ajâj al-Khat.îb in Us.ûl al-H.adîth (p. 231) that Ibn al-`Arabî and Ibn Ma`în were opposed to the use of weak h.adîths in absolute terms, stems from good faith in Ibn Sayyid al-Nâs, al-`Irâqî, al-Sakhâwî, and al-Suyût.î's claims to that effect.

[9] Ibn al-`Arabî, `Ârid.at al-Ah.wadhî (10:205) cf. Fath. al-Bârî (10:606) as cited by Muh.ammad `Awwâma in his marginalia on al-Qawl al-Badî` (p. 472).

[10] Ibn H.azm, al-Fis.al fîl-Milal wal-Nih.al (2:83=2:69).

[11] Cf. Ibn H.azm, al-Ih.kâm (6:225-226) and Ibn al-`Arabî, al-Mah.s.ûl (p. 98) and Marâqî al-Zulaf as cited in Ibn `Arrâq, Tanzîh al-Sharî`a (2:209-210).

Se även: •   Weak hadith in Al-Bukhari (pdf-file)






next page

 

 

vs.2.3


home

latest update: Wed, 7 Jan 2009

2004-11-28

* living Islam – Islamic Tradition *
http://www.livingislam.org