Religionens glömda dimension
av NN

Den rationelle ateisten behöver inga inbillade vänner, sägs det, och är lika lite intresserad av tron på en transcendent Gud som av tron på tomtar och troll. Hur märklig denna irrationella tro på fantasiväsen än ter sig i sammanhanget kan många ändå hysa respekt för de religiösa samfundens böjelse för välgörenhet och mildhet. Andra fördömer emellertid alla religiösa institutioner med hänvisningar till forntidens korrupta, krigiska och fanatiska religiösa ledare vars maktmissbruk inte längre kan få något spelrum tack vare den sekulära statens koppel runt prästerskapets hals. Den senare tankeströmningen, vars företrädare återfinns i dagens ”nyateism” med bland andra Richard Dawkins, presenterar en förståelse av religion och en retorik som är minst lika ”fundamentalistisk” som de grupper de säger sig misstro. Den här sortens skepticism, med vilken traditionell religion ofta bemöts i dessa tider, kan te sig underlig på flera sätt, vilket jag ska återkomma till, men är inte särskilt förvånande. Dessa människor kan knappast sägas ha förkastat religion. De har aldrig hört talas om religion.

Religiös övertygelse reduceras till vidskepelse i det ögonblick då symbolen töms på mening. Historiskt fick till exempel den traditionella kristna kosmologin vika undan som följd av naturvetenskapliga observationer där en tämligen annorlunda astronomisk verklighet än den man var bekant med uppdagades. Jorden blev rund när prästerskapet plattades till. Liknande processer, där all kunskap om verkligheten till slut skulle komma att begränsas till sinnevärlden, har inneburit att den västliga kristendomen kontinuerligt har fått smäll på fingrarna av vetenskapen och således tvingats reducera sitt fokus till mer svårkritiserade sfärer som etik, moral och privatreligiös välgörenhetsmentalitet. Bland dem som fortfarande tar religiös verklighetsuppfattning och kosmologi på allvar verkar många göra det i en mycket bokstavlig mening (eller kanske utgör de i detta sammanhang en skenbar majoritet eftersom företrädarnas oväsen attraherar media). När vetenskapliga observationer upphäver den religiösa symbolens ”världsliga” giltighet, även om så inte måste vara fallet, krossas också visionen av den metafysiska sanning som dessa kosmologiska anspråk, trots sin empiriska felaktighet, ändå representerar. Här kan invändas att denna aspekt av kosmologin knappast var någonting man funderade på förr i tiden, men det räcker med en enkel hänvisning till Dantes La Divina Commedia och utformningen av medeltida kristen och islamisk vetenskap för att peka på motsatsen.

Världen blir en profan verklighet som observeras korrekt enbart genom astronomens teleskop eller biologens mikroskop eftersom varken teologer eller lekmän längre bekymrar sig över vad vetenskapens upptäckter – nya symboliska data – kan tänkas beteckna. I stället för att till exempel penetrera ytan av den heliocentriska världsbilden och i samspel med astronomiska observationer utröna dess metafysiska mening, en uppgift som ligger utanför såväl vetenskapens anspråk som kompetens, flyr kyrkan till moralismens trygga barm med svansen mellan benen. De troende som fortfarande undrar vad universum betecknar men inte vet var de ska söka sin kunskap lämnas med en urvattnad fundamentalism som enda tillflyktsort. Vad som behövs är absolut inte en tafatt syntes mellan vetenskap och religion.
Allt som behöver sägas har redan sagts, och vad som är nödvändigt är snarare en genomträngande förståelse för vad religiösa doktriner, skenbart daterade på ytan men tidlösa i sin inre dimension, faktiskt betyder. I detta finns ingen implicit motsättning till ett vetenskapligt perspektiv, oavsett hur mycket vissa fanatiska evolutionsbiologer och så kallade fundamentalister vill tävla i brist på ödmjukhet. Vetenskap och religion utgör två kunskapsområden som behandlar olika aspekter av verkligheten, båda lika sanna och legitima på sin nivå. Även om de respektive språk med vilka världen förklaras ofta flyter in i varandra gäller det att kunna skilja på sinnesförnimmelse och metafysisk verklighet, som trots populärvetenskapliga implikationer (ofta drivna längre än vad individuella naturvetare vill kännas vid) inte är samma sak.

Religiösa doktriner och gudsbegrepp utgör ingenting annat än en vidskeplig tro på övernaturliga väsen för vissa religionskritiker, som aldrig fått möjligheten att läsa in mer än fumlig empiri i religiös kosmologi och fascistoida böjelser i helig text. Många finner en bekräftelse i hur så kallade fundamentalister framställer sin tro, vilka dock är minst lika fullkomliga i sin materialism och som, på denna grund, dessutom hyser en ”religiös” övertygelse som blir alltmer befängd och paradoxal ju mer den glider över i våldsbenägen fanatism.

Somliga kritiker, men knappast alla, ser ett besynnerligt värde i att utifrån dessa begränsade utgångspunkter förkasta religionens innehåll – inte helt olikt någon som förkastar all matematik för att han eller hon inte kan lösa en andragradsekvation. Dessa två grupper skulle kunna finna en tröst i att de är bröder och systrar i ytlig förståelse av religiös text och tradition. Naturvetare som inte greppar religiös filosofi och så kallade fundamentalister som vidhåller att sanningen i religiösa myter är historisk härstammar, trots högljudda motsättningar sinsemellan, från samma idéhistoriska mor – den tusenhövdade hydra som utgör modernismens alla skepnader – och konflikten skildrar på detta plan modernitetens kamp mot sin egen spegelbild.
De religiösa företrädare som inte har något som helst intresse av att försöka överrösta ett småsint familjegräl lämnas av just denna anledning utanför den offentliga debatten och anklagas för sin ”tystnad”, som om folk inte skulle ha vett att på egen hand urskilja nyanser utöver vad dagstidningar talar om (eller låter bli att tala om) för dem. Religion är en ”vetenskap”, minst lika verklighetsförankrad i sitt avstamp och lika exakt i sin metod som matematik eller fysik, men vars uppgift är, för att uttrycka det vulgärt, att förklara världen och människans plats i kosmos enligt kvalitativa metoder och modeller som har observerats och finslipats under tusentals år. Precis som det är nödvändigt att bekanta sig med biologisk jargong och naturvetenskapliga principer för att förstå biologi är det av yttersta vikt att förstå religionens begreppsvärld och inre mekanismer – på dess egna villkor – för att kunna ha behållning av traditionella doktriner och helig text. Frithjof Schuon sammanfattar:
”Thus the tragic impasse reached by the modern mind results from the fact that most men are incapable of grasping a priori the compatibility between the symbolic expressions of tradition and the material discoveries established by science; these discoveries stimulate modern man to want to understand the ‘why’ of everything, but he wants this ‘why’ to be as external and as easy as that of ‘scientific’ phenomena; in other words he wants answers on the level of his own experiences; and since these are purely material, his consciousness is closed in advance to all that goes beyond them.”
Inom islamisk tradition menar man att den skrivna Koranen, det vill säga boken, har samma metafysiska innehåll som den ”kosmiska” Koranen, det vill säga naturen och universum. Det är knappast en slump att det arabiska ordet ayah (”tecken”) dels betecknar verser i Koranen men dels också står för ”naturfenomen”, och analogt, med tanke på att människan som ”mikrokosmos” prefigurerar och korresponderar med naturen och universum (”makrokosmos”); händelser i människans själ.
Med detta i åtanke kan man likna dagens miljöförstöring vid en kontinuerlig process där sida efter sida i den kosmiska Boken, som innehåller alla ”tecken” människan behöver, rivs ut. Från ett metafysiskt perspektiv utgör det här ingenting annat än människans självstympning. Trots skenbara landvinningar i den materiella sfären sker detta på bekostnad av universums begriplighet – en förlust som samtidigt är ett avgörande kriterium för att processen där mänskligheten dukar upp för sin undergång ska kunna ta fart. Här återvänder vi alltså till fenomenet där symbolen töms på mening och verkligheten reduceras till sin empiriska dimension, vilket för övrigt är en process som karaktäriserar ”den yttersta tiden” i traditionell doktrin.

Det är både synd och djupt ironiskt att många människor hugger passionerat mot uråldriga ”visdomstraditioner” de inte kan uppskatta, i samma veva som den ursinniga jakten på nya bekvämligheter sponsras av en framstegsmyt som vid det här laget borde förklaras impotent, om inte dödlig, men som fortsätter att rättfärdiga ett kollektivt självmord av såväl andlig som, på sikt och som effekt, allomfattande natur. Vi, den moderna människan (Homo economicus), verkar ha glömt bort att människan kan ”allenast inte leva av bröd” (Matt 4:4).

2008







next page

 

 

vs.1.1


home

latest update: 2012-09-20

2009-03-15

* living Islam – Islamic Tradition *
http://www.livingislam.org